Om att dö Calaisa döden

Såg ni programmet i lördags.
Tema Stjärna på SVT och det där progammet om de unga skånskorna som tog sina sparpengar och drog till Nashville och blev signade av Universal.
Min flickvän satt bredvid i soffan och fick tårar i ögonen.

De spelade för någon höjdare i en lobby och vips så var de förband till Simple Red i London. Calaisa hette bandet och spelade fin countrymusik som tyvärr blev aningens sönderproducerat på skiva.
En fantastisk saga var det iallafall. Lite som Paulo Cohello's alkemisten som alla verkar gilla utom jag. Ni vet sånt där om att gå dit hjärtat leder en så blir allt bra...

Men så kväver det plöstligt. Vad är det med alla dessa storslagna historier som gör mig illamående. "Sikta mot stjärnorna och hamna i Uddevalla" hörde jag någon skämta en gång... och vad är det för fel på Uddevalla?

Och det är just det som man måste slita med att fatta.
Uddevalla är helt okey. Uddevalla är fan bäst.

Jag har inte längre några storslagna visioner om min musik.
Jag drömmer inte längre att jag en dag ska stå på ett fullsatt ullevi och skrika:
- Are you ready folks!... What!?... I can't hear you... Are you ready!?

Det kan låta bittert men nej fan, det är just det som är grejen. Min vision är enkel.
En scen, 40 pers i publiken, och varför inte på Harrys i Uddevalla, och så ett helvetes bra gigg där man se i ögonen på dom som är där att musiken, texterna, träffade dem, nådde dem.

Det räcker så för mig.
Uddevalla räcker för mig.
Uddevalla liksom Ullevi.

/J